Just me...

Jag är lyckligare än ever!

2012-01-04T07:44:00.000-08:00

Halloj igen!

Mitt liv e på topp just nu!
Jag har känt mig så j-a utnyttjad och obetydlig av den här personen som
jag varit dum nog att umgås med i flera j-a år!
Asså, e ja dum i heeela huvve elr?!!!
Tittar på allt hans fejjansnack till barna och sambon...vikket skitsnack!
Vet de om att pappa doppar i fel syltburk?
Vet de om nånting överhuvudtaget?...nä förmodligen inte. Å de ä väl tur d!

Jag var nära att stänga ner honom från min fejjansida, men tänkte...då kan han ju inte se hur bra
jag har det utan honom... hi hi!
Just nu ä han bortrest till världens ände pga att jag sa till honom att han behöver vila upp sig.
Visst, han behöver ju de, så de va bra att han for.
Men efter vårt chit-chat, då jag var hans lilla bollplank, för att sedan sätta på mig, så har han
bara ignorerat mig. Hans förlust!

From now on! FUCK YOU!!!!

I did it again....

2011-12-29T03:46:00.000-08:00

Ja, då gjorde jag det...igen!
Jag sa att det fick vara bra nu, att vi skulle stoppa här, att jag tyckte om honom för mycket för att fortsätta.... men jag hoppas att han känner mig efter så många år...att han inte tar mig på allvar den här gången heller. För jag vill ju inte behöva vara helt utan honom!

Jag har gjort det hundra gånger förr, när jag blivit så här frustrerad över att behöva hålla denna hemlighet inom mig... av att bara få träffas i smyg...av att veta att det aldrig kommer vara ok att visa mig med honom, av att känna mig ensam om de två gånger jag väntat hans barn men tagit bort det... Kanske var hon där, dottern jag saknat....
Faan! Jag kan inte gå å tänka på det!!! Faan faan FAAN!!! Jag har aldrig pratat med honom om det... men han vet om det. Jag väntade samtidigt som hans sambo första gången... kändes förjävla ledsamt och ensamt...och så jävla idiotiskt av mig att utsätta mig för det!

Det finns där, inom mig hela tiden...jag vaknar mitt i natten av att jag gråter- i sömn... Jag hatar att känna mig så här skitig och falsk som
inte lever som "man ska"... men vad är egentligen rätt?
Ska jag följa mitt hjärta?... mitt förstånd...? .... känslan som gör mig hel...åtminstone ibland...
De senaste 2 åren har jag varit sjuk flera gånger...ja, asså på allvar. Känns som att det kanske är mitt straff... elr jag vet inte...

Vill ha lite frid i själen och harmoni i mitt liv, men känner mig bara kluven och ensam...och rädd. Ska på sjukan igen, men hoppas att det inte är nåt större fel på mig.
I min förtvivlan sa jag till honom i ett mail (! ...fegt!)i förrgår, att det var slut, över och allt möjligt. Att jag älskade honom för mkt för att kunna må bra...och att i ett annat liv kanske...
Dumma idiot, jag är!
Jag behöver ju honom ju! :( Jag skrämde nog honom när jag sa att jag älskar honom... så stora ord, jag vet!
Men efter dessa år som gått, så har det gått från hat-kärlek, från bråk till försoningssex, och från vänskap till "kan nog inte vara utan dig"...om än det kanske alltid måste vara så här...i smyg.

Jag vill inte hänga mig fast eller kväva honom...
Jag vill inte visa mig svag eller för känslosam...
Jag vill inte att han ska tro att jag tänker på honom typ hela tiden... nån sorts besatthet som jag även sett hos honom, men som blivit mindre även från hans sida..även om han har messat mitt i nätterna och t.o.m väntat på mig i bilen... *älskade vän, jag ville men kunde inte komma från!*
Hans"grattis vännen...." gjorde min födelsedag... Guuu, vilket vrak jag blivit! ha ha ha!
Nä gumman, sträck på ryggen, sätt näsan i vädret, skratta o var glad. Häng inte upp dig på nån annan. LEV här o nu! Du har ju ett bra liv juh! Skärpning 4 gods sake!....

Han har fortfarande inte svarat på mitt mail.... *ledsen...* Don´t leave baby! <3
Jag hoppas du mår bra....

2011-12-29T03:25:00.001-08:00

Om att faila... att känna sig misslyckad....

2011-11-24T05:52:00.000-08:00

Mitt liv är bra. Visst är det det?! Jag har allt jag kan önska... visst har jag?! Eller?
Jag har det bra materiellt...vad nu det betyder...egentligen. Ingenting. Eller jo, det betyder visst nånting, men det knäcker mig med ALLA dessa grejer som ska skötas om,
underhållas och allt.
Livet handlar väl inte om att man bara ska vilja ha mer...?

Innerst inne då? Jag känner mig ensam, tom , ledsen, arg, förbannad, less och trött.
Men jag älskar mina barn, min familj, mitt jobb... och M....ändå.

Vi kommer ihop oss nu och då. Ja han jag är gift med. Har blivit mer som vänner. Vilket kanske är det bästa på ett vis...
Kan inte säga att jag är så där tänd på honom längre direkt. Tycker bara om
honom och önskar att det räckte. Men inte för honom. Han vill ha sex...förstås.
Som vilken karl som helst!!!
Jag själv då? Känner mig bara kluven nu för tiden. Saknar "någon" så mkt, någon som finns där när jag behöver, någon som håller om, någon som älskar passionerat med mig och som låter mig vara jag. Saknar och längtar mer än på länge.
Tror att jag vill komma bort från allt en stund bara. Nån sorts verklighetsflykt, för jag vet ju att det är orimligt på alla vis, och att jag inte kan begära mer, och att han inte kan begära mer... Han känns lite som en själsfrände och jag tror att han ibland är lika förvirrad som jag... <3
Känns skönt att ha M om jag behöver nåt...och jag finns här om han behöver mig...